De arabiska fullblodens stolta historia

Ingen hästras är så sägensomspunnen som vår.
Och det är ju inte så konstigt. Jag menar, hur många
hästraser finns det som är gudomliga…

I Egypten har man funnit avbildningar av arabhästar från omkring 1300 år f.Kr. och den äldsta kända avbildningen av en häst under ryttare är en liten egyptisk statyett från omkring 2000 år f.Kr., vilken är av arabisk typ. Även de hästar som återfinns i Nedid och Syrien på hällristningar är av arabisk typ.

Selektiv uppfödning i tusentals år…
Även om det arabiska fullblodets ursprung ligger höljt i dunkel. vet man i alla fall att rasen har fötts upp selektivt sedan 600 talet då Allahs profet Muhammed regegerade. Vissa påstår dock att rasen helt klart har fötts upp selektivt i minst 1000 år före Muhammeds tid. andra experter hävdar att så inte var fallet. Vad man dock med säkerhet kan säga är att Muhammed omkring år 625 deltog i ett slag som han förlorade mot en välrustad ryttarhär. Efter detta nederlag gjorde Muhammed hästaveln till en religiös angelägenhet. Han beordrade att ryttarhärden skulle byggas upp på en bas av rena fullblodsaraber, då ju de var de snabbaste och mest uthålliga.

Det är inte förvånansvärt att det arabiska fullblodet blivit nästan fanatiskt dyrkad av sina beundrare, så gudomligt vacker och ryktbar som den är. Det har funnits många kända experter på rasen, inte minst kung Salomo, och många har forskat i dess historia. Men få har väl lagt ned så stor möda och varit så framgångsrik som lady Wentworth. vilken har skrivit "The Authentic Arabian" och andra betydande verk. Det är henne vi har att tacka en stor del för vad vi vet om arabhästens historia. Men även om lady Wentworth var en framstående forskare hade hon ibland svårt att skilja mellan rena fakta, myter och legender. Lady Wentworth, dotter till Wilfrid och Lady Anne Blunt, är kanske främst känd för sin uppfödning på Crabbet Park, om vilken kan läsas om längre fram i kapitlet "Storbritannien".

Hästen gick före sonen
Tillbaka igen till Muhammeds tid som har haft mycket stor betydelse för arabhästens utveckling. Religionen har alltid spelat en stor roll i muslimernas liv och Koranen, Islams heliga skrift, ger noggranna föreskrifter om hur ägaren skall sköta sin häst. Muhammed lär ha sagt att: "Lika många gram säd du giva din häst. lika många synder skall vara dig förlåtna". Det sägs att även om beduinhövdingens ende son skrek av törst och hunger, gav han den sista droppen vätska och den sista biten bröd till sin häst.

En ängel kommer varje natt
Muhammed lämnade exakta instruktioner om aveln för den renavlade araben: "Den onde vågar inte träda in i ett tält där en renavlad arab är hållen". Beduinerna var skoningslösa i sin rena uppfödning, for om man inte var absolut säker på att en häst var asil (ren), så kunde den inte användas i den renrasiga uppfödningen, hur utsökt dess exteriör än var. Guds hand vilade över de trogna muslimerna, för: "Varje natt en ängel kommer ned till varje häst, kysser dess pannlugg och ger Guds välsignelse till honom". Araberna säger att en häst aldrig skall bli slagen, och profeten Muhammed själv sade att: "Uttrycket i en hästs öga är likt en välsignelse på en bra mans hus".

Skapad av sunnanvinden
Bland de många legender som omringar arabhästens förflutna berättar "Ökens son - Vindens dotter" att:
"Då Gud bestämde sig för att skapa hästen, sade han till Sunnanvinden: -Förtäta dig, ty av dig vill jag skapa ett nytt väsen för att ära mina helgon och ödmjuka mina fiender.
Och Sunnanvinden sade:
-Så skapa detta väsen, O herre.
Och Gud tog en handfull av Sunnanvinden, andades på det och skapade hästen."

I beduinernas svarta tält berättades det från fader till son om att deras förfader Ismael, Abrahams son, var den första människan som red på en häst, varpå ärkeängelen Gabriel uppenbarade sig för honom och tillkännagav: "Den levande Guden framför dig med detta nobla kreatur i öknen. Gud vilja belöna dig för din tro till din fader, Abraham, och för att inte missta sig efter falska gudar." Berättelsen förtäljer vidare att stoet gav liv åt ett hingstföl och från dessa två avlades fram arabhästar från den dagen till denna.

Legenden om Muhammeds fem ston
Den kanske mest berömda legenden om det arabiska fullblodet är den om Muhammeds fem ston. Den har berättats muntligt i generationer och handlar om hur Muhammed plockade ut de fem ston som kom att utgöra grunden för den arabiska rasen:

"Vid tiden för denna händelse var Muhammed en mycket rik man och han hade en stor flock hästar bestående av flera hundra djur. Från denna plockade han ut etthundra ston av högsta kvalitet. Han stängde in dem i en stor inhägnad inte långt från en vacker liten damm. Där, under den brännande ökensolen, fick stona stanna utan foder och utan vatten, under många dagar. Under dessa dagar gick Muhammed runt bland sina ston och lärde känna dem. Han gav dem inga namn men han kände varje sto till utseende.
Han lärde dem också ett litet trick: när han blåste i ett horn, två snabba signaler, betydde det lystring och samling. Al1a stona skulle samlas omkring honom. Han gjorde detta varje dag tills alla stona förstod signalens innerbörd.
Så en dag, då stona knappt kunde härda ut längre, placerade sig Muhammed mellan inhägnaden och dammen. Sedan beordrade han att grinden till inhägnaden skulle öppnas. Alla ston som fortfarande kunde röra sig galopperade mot dammen, varifrån de kunde känna den kalla, uppfriskande doften av vatten.
Men då de första stona nästan var framme blåste Muhammed i sitt horn. Då hände någonting underligt! Fem ston, bestående av bara skinn och ben, stannade upp, vände sig mot Muhammed och stapplade fram till honom.
Dessa fem ston, och bara dessa, kunde räddas. Alla de andra stona fortsatte ned till dammen och sprängde sina magar med vatten. Muhammed vände sig med tårar i ögonen till sina fem underbara ston, som hade bestått hans hårda prov och som lade sina liv i hans händer. Han gav den små mängder med vatten och döpte dem till Hadban, Koheilan, O´Bayan, Seglawi och Hamadan. Så kom dessa fem ston att utgöra grunden för Muhammeds fortsatta hästavel."

Tuffa villkor
För att kunna överleva på en sådan extremt karg plats som i en öken måste man utveckla särskilda egenskaper härför. Till skillnad mot exempelvis kamelen som ju har långa kraftiga ögonfransar och kan knipa ihop näsborrarna och genom det stänga ute omkringvinande sand, har araben inga speciella egenskaper för att kunna överleva det hårda ökenlivet. Istället var araben tvungen att lita till människan, och de som inte gjorde det gallrades ut stenhårt. Om en häst inte var klok eller tillitsfull nog att sova inne i sin herres tält under en rykande ökensandstorm överlevde inte i allmänhet. Det hårda ökenlivet krävde emellertid mer än tillit till människan. De blev tvungna att vänja sig till dåligt tillskott på foder då det var ont om föda i öknen och gräs växte endast under vintern och våren. Resten av året fick hästarna leva på kamelmjölk, torkade dadlar, gräshoppor och torkat kamelkött. Araben måste också ha styrka och uthållighet för att kunna orka bära sin ryttare i hettan mil efter mil genom lös sand och ha stenhårda hovar som inte slipades av sanden eller skars sönder på vassa stenar. I frihet ses ofta araben stolt höja sitt huvud och vädra med näsborrarna. Enligt beduinerna är deras hästar skapta ur vinden och de har därför tillåtelse att "dricka" den.

En medlem i familjen
Beduinen värdesatte främst sitt sto, och det var henne han använde på plundrings- och krigståg. Men inget sto var hållen såvida hon inte kunde få föl. Stoet var att glädja sig åt och en prydnad i en mans tält, precis som en kvinna eller ett barn. För en beduin är: "ett hus utan ett barn är som ett rum i mörker". Beduinen betraktade stoet som en medlem i familjen. Stoet vandrade omkring i grannarnas svarta tält, betande fritt, och kom självmant hem för att dricka när hon var törstig. Hon fodrades inte med spannmål utom när det var nödvändigt för henne att förberedas inför ett ryttarplundringslag eller stamkrig. Hon var alltid välkommen till tältet och man bjöd henne dadlar eller något att dricka. Detta att göra stoet till en medlem av familjen hade vanligtvis en ljuvlig mänsklig effekt på arabhästen.

Hästen viktigast
När profeten Muhammed låg på sin dödsbädd i knät på Sin fru Aisha i juni år 632, befallde han att hans lära islam skulle utbredas med eld och svärd genom hela världen, och han förkunnagjorde att hästar var den mest viktiga betydelsen: "för en nobel och modig avel av hästar är en sann rikedom". Och genom Muhammeds förberedelser, folkets starka förening genom religionen och med hjälp av den ädla snabba arabiska hästen började araberna sina segertåg både till öst och väst.

Det var religionen som drev muslimerna i denna expansion, men de gjorde det genom tusentals av arabiska hästar och närbesläktade hästraser till denna, som gemensamt benämns som orientaliska hästar. Tillsammans med de folk som de omvände till muslimer under vägen, erövrade de under de följande tvåhundra åren områden från sina i öster till Nordafrika i väster och med det också Gibraltarsundet, de erövrade hela Spanien och nådde ända upp till Touraine i Frankrike. Ockupationen av Spanien varade i närmare 800 år och detta var det första Avgörande varaktiga inflytandet av arabiskt blod på europeiska hästraser. Störst inflytande hade det arabiska fullblodet på den spanska andalusiern.

Arn lärde sig
Nästa våg av arabiskt blod till Europa var mer sporadiskt och utan permanent effekt. Det var under korstågstiden då de europeiska riddarna vid slutet av 1000-talet red mot "det heliga landet" för att befria det från muslimerna och för att lätta trycket mot romarriket. Korsriddarna hade inte haft en aning om vad de gett sig in på i det första slaget mot muslimerna som ägde rum vid Doryleum. De kunde inte komma i närheten av sina motståndare vilka snabbt drog sig undan vid varje anfall, undvek närkamp, och cirkulerade istället runt dem. Många europeiska riddare lärde sig av sina fiender. De red ut på sina normandiska strids hingstar med väldiga rustningar och kom hem på arabiska hästar med guldbroderade sadeltäcken och beväpnade med smidiga gamaskanklingor. Men totalt rörde det sig om så pass få hästar. att det inte kan påstås ha haft någon större betyc1else för den europeiska hästaveln. De araber som de förde med sig hem användes som paradhästar, eller med andra ord som statussymbol.

Fick såriga skinkor
Sir Bertrandon de la Broquieres har skrivit om sina upplevelser som korsriddare. bland annat skrev ha1l år 1432 följande: "Deras sadlar ar i allmänhet mycket mjuka med höga fram- och bakvalv. De sitter som om de vore djupt nedsjunka i en länstol med starkt böjda knän och korta stigläder. vilket för med sig att de kastas av hästen även för en mycket lätt lansstöt. Till en början tyckte han själv att sitsen var mycket obehaglig: "Det plågade mig så mycket att när jag suttit av kunde jag inte stiga till häst igen utan hjälp. Så såriga var mina skinkor. Men efter en kort tid vande jag mig och tyckte redan bättre om denna sits än om vår egen."... "Vi européer föredrar en hingst av god ras, men morerna tycker endast om ston. I detta land skäms inte en stor man for att rida ett sto med föl springande efter. Jag har sett några som var utomordentligt vackra. De tillåter den aldrig att bli for feta."..."De har vida näsborrar, galopperar bra och har utmärkta egenskaper, förutom att de är lättfödda. De rids endast i skritt och galopp. och man betalar mest för ett djur som har en bra skritt, i motsats till Europa där en bra travade betingar det högsta priset ... "De galopperar bra och är mycket uthålliga"... "De väljer endast hästar som skrittar fort och är uthålliga i galopp. under det att vi fö1edraga sådana som har en stadig och vägvinnande trav. Detta är orsaken till att de inte kan bära lika tunga rustningar som frankerna."

I slutet av 13OO-talet hade araben blivit en erkänd och upp skattad ras. Dessa små snabba hästar kunde fly mycket snabbt från en överlägsen fiende. Riddarna hade dessutom ett annat problem: eftersom turkarna och saracenerna red på ston och riddarna på hingstar, hände det ibland att hingstarna gick över till fiendens ston.

Det engelska ursprunget
Vid 1300-talets slut invaderade turkarna Balkanien i sadeln på sina orientaliska hästar. Under de följande århundradena omrattade deras herradöme största delen av Östeuropa. De led nederlag först under Wiens belägring år 1683 vilket blev slutet på deras dröm om europeiskt herradöme. Denna belägring var visserligen en förbannelse för befolkningen, men det var en välsignelse för hästaveln. För de orientaliska hingstarna gav med de infödda stona avkommor av en kvalité som de aldrig haft förut. Under samma belägring togs en hingst i krigsbyte av den engelske officeren Byerley. Denne hingst gjorde sig sedan känd i historien som Byerley Turk som en av grundläggarna till den engelska fullblodsrasen.

Överlägsna i krig
Det arabiska fullblodets betydelse som förädlare av de europeiska hästraserna ökade i takt med att vapen och rustningar blev lättare. Från renässansen och under de turkiska krigen tartarinvationer det Trettioåriga kriget. det Sjuåriga kriget och genom den napoleonska eran visade sig de arabiska hästarna vara överlägsna i fråga om snabbhet rörelseförmåga och uthållighet. I ett brev till general Daurnas skrev Napoleons acljuntant greve Lantivy efter det ödesdigra återtåget från Moskva den hårda vintern 1812 följande:

Den arabiske hästen klarade ansträngningarna bättre än den europeiska hästen. efter de bittra striderna i Ryssland var araberna de enda hästar som kejsaren hade kvar. General Hubert då en skvadronledare lyckades endast få med sig en av sina fem hästar till Frankrike. och det var en arab. Kapten Simonneau från generalstaben hade till slut bara sin arab kvar och det var likadant med mig.

Ryttaren mest utmattad
Arabhästar efterfrågades allt mer där man behövde modiga och Uthålliga hästar. Under Krimkriget l853 till 1856 var det således en kurir på en arab som skulle framföra budet om det ryska nederlaget. Den mörkbruna hingsten Omar Fascha galopperade den 155 kilometer långa sträckan från Silistra till Varna på en dag. när han kom fram dog hans ryttare av utmattning men Omar Pascha berättas ha varit lika pigg som vanligt.

Ur Aftonbladet